Finanspolitik är regeringens och riksdagens användning av skatter och offentliga utgifter för att påverka den ekonomiska utvecklingen i landet. Genom att sänka eller höja skatter, och genom att öka eller minska statens utgifter, försöker politiken stimulera eller dämpa efterfrågan i ekonomin, påverka sysselsättningen och hålla den offentliga sektorns finanser i balans över tid.
Till skillnad från penningpolitiken, som sköts av Riksbanken via styrräntan, är finanspolitiken en politisk process som beslutas av riksdagen genom statsbudgeten. Nedan går vi igenom hur finanspolitiken fungerar i praktiken, vad som skiljer den från penningpolitiken, och vilka verktyg regeringen faktiskt har att tillgå.
Vad är finanspolitik?
Finanspolitik omfattar statens beslut om skatter, offentliga utgifter och statens budget, med syfte att påverka den samhällsekonomiska utvecklingen. Det handlar om hur mycket staten tar in i skatt, hur pengarna fördelas till välfärd, investeringar och bidrag, och hur stort under- eller överskott staten tillåter sig i statsbudgeten.
Målen med finanspolitiken är i regel att hålla en stabil ekonomisk tillväxt, hög sysselsättning och en rimlig fördelning mellan medborgarna, samtidigt som de offentliga finanserna hålls långsiktigt hållbara. En regering som för en aktiv finanspolitik använder alltså statens budget som ett verktyg för att styra ekonomin, inte bara för att finansiera löpande verksamhet.
Hur fungerar finanspolitik i praktiken?
Finanspolitiken delas vanligen in i två huvudinriktningar: expansiv och kontraktiv finanspolitik. Vilken inriktning regeringen väljer beror på var i konjunkturcykeln ekonomin befinner sig.
Expansiv finanspolitik innebär att staten sänker skatterna eller ökar sina offentliga utgifter, till exempel genom investeringar i infrastruktur eller höjda bidrag. Syftet är att öka köpkraften hos hushåll och företag och därmed stimulera efterfrågan på varor och tjänster. Denna typ av politik används oftast i en lågkonjunktur, när staten vill motverka fallande sysselsättning och en krympande ekonomi.
Kontraktiv finanspolitik är motsatsen: skatterna höjs eller de offentliga utgifterna minskas för att dämpa en ekonomi som växer för snabbt eller där inflationen stiger okontrollerat. Genom att dra in köpkraft minskar staten trycket på priserna och kyler av en överhettad ekonomi.
Vad är skillnaden mellan finanspolitik och penningpolitik?
Finanspolitik och penningpolitik är de två huvudsakliga verktygen staten har för att styra ekonomin, men de skiljer sig åt både i vem som bestämmer och vilka medel som används. Finanspolitiken beslutas av regeringen och riksdagen genom statsbudgeten, medan penningpolitiken sköts av Riksbanken, som är en självständig myndighet med prisstabilitet som huvudmål.
Riksbankens viktigaste verktyg inom penningpolitiken är styrräntan, som påverkar bankernas in- och utlåningsräntor och därmed hushållens och företagens vilja att låna, spara och konsumera. Finanspolitikens verktyg är istället skatter och offentliga utgifter. De två politikområdena samverkar ofta: om regeringen för en expansiv finanspolitik samtidigt som Riksbanken höjer räntorna, kan effekterna av de två politikerna motverka varandra.
Vilka finanspolitiska åtgärder och verktyg använder regeringen?
Regeringens huvudsakliga verktyg inom finanspolitiken är statens intäkter och utgifter. På intäktssidan handlar det om att sänka eller höja skatter, till exempel inkomstskatt, moms eller bolagsskatt, vilket direkt påverkar hushållens och företagens ekonomiska utrymme. På utgiftssidan handlar det om offentliga investeringar i sådant som infrastruktur, skola och sjukvård, samt transfereringar som bidrag och ersättningar till hushåll.
Genom att öka de offentliga utgifterna eller sänka skatterna kan regeringen stimulera efterfrågan och därmed motverka en recession eller hög arbetslöshet. Omvänt kan regeringen dra ner på utgifterna eller höja skatterna för att minska risken för överhettning och stigande inflation.
Vem bestämmer finanspolitiken i Sverige?
I Sverige är det riksdagen som fattar det slutgiltiga beslutet om finanspolitiken, men det är regeringen, genom Finansdepartementet, som lägger fram förslaget till statsbudget. Budgetprocessen inleds normalt under våren med en vårbudget, och den fullständiga budgetpropositionen presenteras på hösten inför nästkommande budgetår. Riksdagen röstar sedan igenom budgeten, vanligen i december.
Utöver regeringen och riksdagen spelar Finanspolitiska rådet en viktig roll som oberoende granskare. Rådet utvärderar om regeringens finanspolitik är förenlig med de mål som riksdagen har satt upp, bland annat överskottsmålet för den offentliga sektorns finanser.
Finanspolitikens ramverk i Sverige
Svensk finanspolitik styrs av ett antal regler som tillsammans kallas det finanspolitiska ramverket. Det viktigaste är överskottsmålet, som anger att den offentliga sektorns finansiella sparande i genomsnitt ska motsvara en viss andel av bnp över en konjunkturcykel. Utgiftstaket sätter en övre gräns för statens utgifter under kommande år och beslutas av riksdagen flera år i förväg, vilket ska förhindra att utgifterna växer okontrollerat även när skatteintäkterna är höga.
Kommuner och regioner omfattas av ett eget balanskrav, som innebär att budgeten inte får gå med underskott mer än enstaka år i taget. Tillsammans ska dessa budgetpolitiska mål göra att finanspolitiken förblir långsiktigt hållbar, oavsett vilken regering som styr.
EU:s stabilitets- och tillväxtpakt
Som medlem i EU omfattas Sverige även av stabilitets- och tillväxtpakten, ett regelverk som ska hålla medlemsländernas offentliga finanser i schack. Pakten sätter gränser för hur stort budgetunderskott och hur hög statsskuld ett land får ha i förhållande till bnp, och EU-kommissionen granskar löpande medlemsländernas finanspolitik utifrån dessa gränser. Länder som bryter mot reglerna kan i teorin bli föremål för ett underskottsförfarande, även om sanktioner sällan används i praktiken.
Historiska exempel på finanspolitik
Den globala finanskrisen 2008 är ett tydligt exempel på hur regeringar världen över använde expansiv finanspolitik för att motverka en djup ekonomisk kris. Genom stora satsningar på infrastruktur, sänkta skatter och stödpaket till bankväsendet försökte länder hålla uppe efterfrågan och begränsa arbetslösheten när den privata konsumtionen och investeringarna föll kraftigt.
Sverige hade tidigare gått igenom en egen finanskris under 1990-talet, då budgetunderskotten blev ohållbart stora och räntorna sköt i höjden. Erfarenheterna från den krisen är en direkt orsak till att Sverige senare införde det finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak, för att undvika att hamna i samma situation igen.
Viktiga begrepp relaterade till finanspolitik
Ett vanligt missförstånd är att blanda ihop finanspolitik med penningpolitik, eftersom båda handlar om att påverka ekonomin men görs av helt olika aktörer med olika verktyg. Ett annat missförstånd är att tro att expansiv finanspolitik alltid är bra och kontraktiv alltid dålig, när det i själva verket handlar om att välja rätt inriktning utifrån var ekonomin befinner sig i konjunkturcykeln. En finanspolitik som är expansiv i en högkonjunktur riskerar snarare att driva upp inflationen än att hjälpa ekonomin.
Andra viktiga begrepp relaterade till finanspolitik är multiplikatoreffekten, som beskriver hur en satsad krona i offentliga utgifter kan ge en större total effekt på ekonomin genom att den sprids vidare i flera led, och finansiellt sparande, det vill säga skillnaden mellan den offentliga sektorns inkomster och utgifter under ett år.
